Jag har läst Tintins äventyr Castafiores juveler av den belgiske serietecknaren Hergé. Denna är en i raden av alla klassiska serieböcker om den unge reporten Tintin, och just denna publicerades först på franska år 1963.
Vi får som tidigare nämnt följa reporten Tintin, denna gången hemma hos en av hans närmsta vänner kapten Haddock på hans stora herrgård. De bor där tillsammans med kaptens butler Nestor och uppfinnaren professor Kalkyl. Deras goda vän sångerskan Bianca Castafiore kommer till dom på besök under en tid.Hon kallas "Näktergalen från Milano" och äger många dyrbara juveler. Hon är mycket bestämt och vet vad hon vill. Ingen annan kan bestämma över henne. Hennes juveler är som hennes barn och hon vaktar dom varsamt. På den stora herrgården försvinner både det ena och det andra, bla de vackra juvelerna. Det blir Tintins uppgift att lösa fallet.
Att Tintin är en mycket givmild och snäll människa tycker jag alltid Hergé lyckas beskriva tydligt. Tintin vill aldrig ta andra uppmärksamhet, men samtidigt är han mycket villig att hjälpa till med diverse uppgifter. Han ställer mer än gärna upp när vänner behöver hjälp. Som t.ex. här, när hans vän har blivit av med det käraste hon har ställer han gärna upp som detektiv, fastän yrkesdetektiverna bröderna Dupont är anlitade. Men tur är kanske det, de båda är ytterst klantiga och orutinerade.
Jag märker att det finns nog en Tintin i oss alla. På något vis känns det som att han alltid vill vara där det händer saker, och det vill nog de flesta av oss. Han är nyfiken, han vill hjälpa till och han är omtyckt, vem vill inte vara det?
Bilderna i serieboken talar för sig själv, bokstavligt talat. De uttrycker både känslor och förmedlar en berättelse riktigt bra. Detaljer i lagom mängd men framförallt tar de upp det väsentlig. Därför tror jag att Tintin är så älskat av både barn och äldre. Barn kan hänga med genom att bara titta på bilderna, medan de äldre även läser sig genom serien.
Jag är på sätt och vis uppvuxen med Tintin då jag har en specifik familjemedlem som gillar serierna. Detta har gjort att även jag gillar dom. De är så lätta att handskas med, lite spänning men man vet att det alltid slutar lyckligt. Det är ingen slump att de kallas klassiker! Vad som är roligt är att jag efter jag nu läst denna serie igen (säkert 10:e gången) fortfarande hittar nya saker och detaljer jag inte lagt märke till tidigare. Det kan vara allt ifrån ansiktsuttryck som förstärker känslor till till gester som stärker bildens budskap.
Vad kan man säga mer om detta äventyr...Jo! Det är egentligen mycket fördomar inblandade, sorgligt men tyvärr sant. Brevid slottet/herrgården har ett zigenar-läger slagit sig ner. Dessa blir självklart misstänkta som tjuvar eftersom de har fått tillåtelse av kapten att röra sig fritt i parken. De visar sig i slutet att de är oskyldiga, men man märker att det är svårt att komma ifrån fördomar, hur mycket man än vill det. Bara för att de inte har det lika gott ställt blir de genast misstänkta som tjuvar. Pengar har inget att göra med sunt förnuft och moral. Man kan ha bägge, inget eller en del av det.
Jag tycker att det är bra att författaren tar upp detta eftersom det alltid kommer att vara aktuellt i världen. På så sätt gör det läsningen lite extra intressant, lite mer än bara bilder och ett äventyr.
Hoppas ni får er en trevlig läsning =)
Tjatja bloggen!
Frida
